Att börja skriva är ingen jämn raksträcka. Det svänger, guppar, kommer oväntade kurvor och hål i vägen. Det gäller att hålla i sig, fortsätta trots att det känns tufft och dra lärdomar av allt som sker längs vägen. Att skriva är en läroprocess och man kommer alltid att utvecklas och lära sig nya saker, och det är en del av charmen.
Fallgropar jag gjort i min författarresa
Trott att skrivandet är något man gör ensam
I början satt jag i min kammare och skrev. Den enda som visste något om min dröm och mitt skrivande var min man. Jag kände mig ensam i skrivandet, hade ingen som förstod vad jag kämpade med och jag var nära på att ge upp flera gånger. Sedan hittade jag ett hörn av Instagram som kallas bookstagram där det finns många skrivande själar och bokälskare. En fantastisk gemenskap som är stöttande och peppande. Skrivandet känns inte längre ensamt, det går att få så mycket inspiration och motivation där och har man en dålig dag är det alltid någon som lyfter upp en. Och jag kan med handen på hjärtat säga att mitt skrivande har blivit bättre och lättare sedan jag hittade dit. Det är guld värt att kunna bolla tankar och idéer och byta texter med varandra.
Inte ställt frågor och krav
Som ny i branschen är det inte lätt att veta hur saker och ting bör vara. Vad en viss tjänst innehåller eller hur ett bokavtal är utformat. Om du vill anlita t.ex. en lektör för ditt manus – våga ställa frågor, se vad som ingår och vad du får för känsla av personen. Om den känns som rätt person för ditt manus. Det är trots allt din bokbebis och du vill ge den de bästa möjligheterna. Detsamma gäller när det kommer till förlag. Givetvis är det superkul att få ett erbjudande om avtal, men låt inte lyckoruset fördunkla omdömet. Läs igenom noga, överväg och kontakta förlagen om du har frågor. Hör med andra angående deras erfarenheter och våga ha lite skinn på näsan!
Underskattat redigering och vila
Genom hela min skolgång har jag fått höra att jag är ”lite för snabb” och givetvis blev det även så här också. Manus skrevs i ett raskt tempo och sedan läste jag igenom det, fixade lite småsaker och trodde sedan att det var klart. Jag ville bara bli klar och förstod inte att det var med redigeringen som det riktiga (och tidskrävande) jobbet började.
Min ”stress” att bli klar gjorde att jag även hoppade över den viktiga manusvilan. Att låta texten ligga i ett par veckor skapar en distans till manuset och gör det möjligt att komma tillbaka och läsa texten med nya ögon och det är ofta som man upptäcker saker som behövs fixas till.
Ingen koll på hantverket
Jag hade ingen koll alls på saker som dramaturgi, karaktärsutveckling eller gestaltning utan satte mig bara ner och skrev. Vilket blev texter, men inte särskilt bra. Det är saker som har kommit längs vägen och det har krävts mycket övning, och det hade säkerligen varit lättare om jag nosat lite på de här begreppen tidigare.
Lärdomar om mitt eget skrivande
- Jag behöver variation – Jag kan inte hålla mig till en genre utan trivs bäst med att få skriva i olika och utmana mig. Dessutom tycker jag om att variera mellan romaner och noveller. För mig är det perfekt att skriva en novell mellan två romaner, det ger ett avbrott och går fort att skriva.
- Planster – Jag tycker om att ha en plan och gör en synopsis som är som ett skelett för berättelsen, men den är inte särskilt ingående utan innehåller bara de största händelserna och riktningen som det ska gå. Mycket lämnas fritt och växer fram under skrivandets gång.
- Att jag ska våga lita på min egen förmåga – Det där nedrans självtvivlet hälsar på titt som tätt, men det är faktiskt inte lika ihärdigt och kolsvart längre. Självförtroendet inom skrivandet växer och jag har hittat mina styrkor och svagheter.
- Världsbyggen, karaktärsutveckling och att väcka känslor är min grej. Grammatik är det inte.
- Jag har en tendens att skriva långa meningar. När jag redigerade ”I dina ådror” hittade jag en mening på 59(!) ord. Haha, det krävs rejäla lungor för att klara av att läsa den högt.
- Vara ödmjuk mot processen – att skriva är en bergochdalbana av känslor. Ibland fylls man av ett lyckorus över sin text och ibland vill man bränna upp det och gömma sig under en sten. Och det får kännas så, alla som skriver går igenom det!
Som jag nämnde tidigare är det en konstant läroprocess och ingen är någonsin fullärd.
Elina Kangas 